Över min döda kropp!

Så sa jag varenda gång ordet "plastgran" nämndes i mitt föräldrahem. Vid jul skulle det vara en riktig gran, annars kunde det vara.

Så här i efterhand förstår jag varför mamma förordade en plastgran varje år. En gran barrar, det är den hårda verkligenheten. Man hittar barr i heltäckningsmattan ända fram till midsommar. Man vattnar den rackaren två gånger om dagen, och trots sockerbitar och andra hokus-pokusmetoder barrar granen ändå från dag ett.

Nu i vårt nya hemland har jag äntligen skådat ljuset: plastgran är grejen mina vänner, och så är det.

Man köper den och behöver inte göra det någon mer gång. Jag undrar varifrån de där granarna som de står och säljer utanför Publix kommer, det måste vara långt härifrån i alla fall. Jag tvivlar på att det växer ett endaste barrträd i hela Florida.

En plastgran är alltid perfekt - grenarna är lika långa på bägge sidor och man behöver inte ägna en tanke åt vilket håll som måste stå inåt väggen för grenarna där är korta/krokiga/allmänt fula.

Plastgranen kommer komplett med ljusen fastsatta, bara att plugga i väggen och vips! så lyser den så fint med sina 800+ ljus. För här snackar vi inte om en ljusslinga med tjugo ljus inte, nej ju fler små ljus desto bättre!

Eftersom avsaknaden av kyla och snö här i Florida försvårar själva "julkänsloinfinnandet" gör folk sitt bästa för att ordna det på annat sätt. Man sätter upp ljusslingor på sitt hus. Man har uppblåsbara tomtar och snögubbar i trädgården och man sätter upp sin gran den första december. Senast.

Sätter du upp en riktig gran den första december kan du lita på att den inte är jättefin när julafton närmar sig, men plastgranen står där så stolt med alla barren kvar.

När man är klar med julen plockar man isär sin gran och krånglar ner i kartongen igen. Praktiskt.

Men, jag måste ju erkänna att det finns inget som slår känslan och doften av en riktig julgran, hur hur bra och praktisk en plastgran än är.

Min vardag – då och nu

Jag satt i bilen, med två hungriga barn, på väg från köpcentrat där det åkts karusell och köpts 7-årspresent. En vanlig onsdag i en hemmamammas liv. Då hörde jag det på radion. Nobels kemipris hade tilldelats Gerhard Ertl. Plötsligt förflyttades jag nästan 10 år tillbaka i tiden. Ertl är gurun inom den kemiska ytfysikens värld (jo, jag tycker att det är fysik jag sysslat med – har inte läst ett enda högskolepoäng i kemi!). Jag vet inte hur många av hans artiklar jag läst, men en del av mitt avhandlingsarbete byggde vidare på hans upptäckter/idéer. Många timmar iklädd vit labrock vid UHV-maskinen kallad Ultek. Alla trevliga doktorandkollegor, undervisningen, sputtring, förångning, onsdagsmöten och fredagskakor, artikelskrivande,... nostalgi!

När vi kom hem från köpcentrat, var jag tvungen att kasta mig på datorn, för att kolla att jag fattat rätt, och för att tala om hur nöjd jag var! Se’n var det bara att återvända till nutiden med lunchlagande, körande till dansen, biblioteksbesök, inomhus-lekparks-vaktande av två 4-åringar och 7-årsuppvaktande,... mötet med förr var ett minne blott.

PS Nej, det är varken en hund eller chokladbitar, det är palladium på magnesiumoxid. Det ena är ett TEM-foto, det andra en AFM-bild.

Minns ni...

...tiden när man blev glad av det lilla ljudplinget och den lilla grafiska symbolen för brev som kom upp nere i högra hörnet av undre ramen (i Windows, vid användande av outlook) på skärmen?

Nu är ju chansen att det bara är mail om "penis enlargment", royal casino eller fantastiska piller alltför stor för att man ska kunna glädja sig.

VET att jag borde studera möjligheterna att lägga in nåt filter, men ids inte.

Vet att jag borde byta mailadress eftersom den jag nu använder är sex år gammal.

Men, mitt förnam.efternamn@gmail.com är upptaget, och därför ids jag inte göra det heller.

Snälla förnamn. efternamn(som överensstämmer så exakt med mitt)@gmail.com, kan inte jag få det av dig?

Service!?

om man ringer till Caisse nationale des presentations familiales (stället där man ansöker om barnbidrag) så möts man av följande meddelande på telefonsvararen. "Eftersom det är så många som ringer till oss så har vi slutat svara i telefon, om ni har några frågor kan ni skriva till oss eller besöka oss" daaaahhhhh....................................

Kund tjänst

Dagens lektion -

Skadar aldrig att gå direkt till toppen!

Med tanke på mina upplevelser med diverse flygbolag och deras partners nedan, hur länge customer relations människorna fortsatte att peka finger på varandra och inte ha tillräckligt med personal att svara på frågor överhuvudtaget - ja då bestämde jag mej för att försöka något annat. Fick upp ett namn på SAS Informations Direktör, Senior VP. Ringde. Han svarade minsann i telefon! På andra ringningen dessutom!

Fick min välberättigade ursäkt, och dessutom sa han att han ska hitta på något annat också för att lindra min smärta så att säja.

Där ser man.

Årliga resan till Sverige

Jaha, så har man då kommit tillbaka till USA efter två och en halv UNDERBARA soliga veckor i paradiset vid havet i Täfteå, Västerbotten. Midsommar, surströmming, bad i havet, det var som en dröm....om jag räknar bort två dygn....

Det där med att resa ensam med två småttingar, en på 23 månader och en på 4,5 år, det kan ju aldrig direkt vara vilsamt, men herre min je.....vad hade jag gjort för att förtjäna detta?

Resan över: Båda barnen drabbades av diarre. För lillskuttan den där varianten som då inte stannar kvar i en blöja. Super fräscht. Verkligen. Fick en gång ringa på hjälp inifrån toan, ungen med rumpan i tvättfatet, morsan som febrilt försöker torka upp det värsta som sprayat över skötbord, toalett etc...uhm....excuse me, could you go to seat 32D and grab an extra diaper out of my backback please? Nåväl. Tyckte väl då att man borde ha gjort bort det värsta liksom, hel coolt snackade man om hur lätt det skulle kännas på återvägen.

Jo Tjena. Flög från Umeå. Fick veta att en policy ändrats för ett par dagar sen - skulle inte kunna checka in bagaget direkt från Umeå till Portland, måste släpa det från domestic till international. Ja ja. Tur att man är superwoman för den lilla promenden. Satt sen 30 min på Alvik innan vi lyfte. Började svettas lite lätt....skulle bara ha två timmar på Arlanda...kom iallafall fram tillslut och körde styrke träningen med vagn och två tunga väskor, kom fram till bagage inlämningen. "Var är er biljett från Denver till Portland då"? Lång historia kort så hade SAS partner ställt in den flyg delen från Chikago till Portland som vi var bokade på, och SAS hade lyckats med att varken meddela mej om detta, eller skicka mej en ny biljett.

"Nåväl, ni måste flyga en extra sträcka till Denver, men vi kan inte ge er boarding pass för detta, prata bara med dom i Chikago du". Skulle ha sagt något redan då, men tänkte att det skulle nog ordna sej. Väl i Chikago, efter en timme i kö hos United då dom föreslog att jag borde gå och prata med SAS för det var ju deras fel, och vi kan minsann inte ge dej ett boarding pass för du har ju ingen biljett för denna sträckan....vi kan ju säja att det blev lite hetsigt samtal, och jag fick ett boarding pass tillslut.

Kunde det ha varit mycket värre?

Posten!

Något som utlandssvensken i mig reagerat för, när jag är i Sverige på besök, är den moderna (?) avsaknaden av postkontor. I Frankrike finns posten kvar, det känns tryggt och bra! Mitt postkontor är visserligen bara öppet på förmiddagarna, men man kan gå in där och köpa bara ett ynka litet frimärke, om det är ett så'nt man behöver. Och det går utmärkt att därifrån skicka diverse försändelser världen över!

Den franske brevbäraren är trevlig. Han tar sig fram till fots, cykel, moped, bil - några högerstyrda sådana har jag dock inte sett. Strax innan jul kommer han och säljer postens almancka, man betalar det man har lust med, och brevbäraren får på så sätt en extra julpeng. I sitt vanliga arbete knackar han på dörren t.ex. om han har ett rekommenderat brev med sig. Även stora paket körs ut. Paketutkörarna försöker t.o.m. att leverera paketet två gånger innan man själv blir tvungen att gå till posten för att hämta det – eller så får man gå till grannen, som ofta förvandlas till paketförvaltare.

Sommarparty

Ja, nu när det är sommar och skönt blir man ofta bjuden på party. Vi tjejer fixar och gör oss snygga. Som svensk kan man däremot här i Katalonien bli lite förvånad över att killarna ibland är väldigt "slappt" klädda på lite finare fester. Jag minns en mycket tjusig 40-årsfest som vi bjöds till första sommaren jag bodde i Barcelona. Det var uppe i Costa Brava, på ett jätteflott ställe, och jag letade fram en snygg klänning, sjal och högklackade skor. Maken (som då bara var min fästman) tog på sig ett par chinos och en pikétröja. Alla killar hade ungefär samma stuk, tröjan varierades med kortärmad skjorta i vissa fall. Inte en skjorta med slips eller kavaj i sikte.

I Sverige kan man i mindre tjusiga sammanhang se vissa killar som kommer med skjorta och slips (lite si och så med kavajen). Här är det vad en stor del av män har dagligen, iallafall alla som är inom affärsvärlden, advokater och många egna-företagare av olika slag, försäljare etc. Därför klär de ner sig när det är fest. I Sverige jobbar ju väldigt många inom offentlig sektor, samt att det är mer avslappnat på en mängd privata företag, och då blir en fest en chans att klä upp sig. Intressant skillnad iallafall!

Alla flyttar i juni

Foto: eastcoastmom

Skolan slutar om några dagar och nu packar flera av våra vänner sina flyttlådor. De ska flytta tillbaka till Sverige, eller vidare i världen. Långväga flyttar är ganska enkla, man kontrakterar ett flyttföretag som sedan tar hand om i princip allt. Packningen går snabbt och effektivt och sen in i nån stor container som lastas på stort fartyg.

Been there done that, våra möbler har flyttat tre gånger över Atlanten.

Den här gången är vi kvar, kanske för alltid, och det känns tråkigt att bli lämnade kvar. Men ändå spännande, för jag har ingen längtan till Sverige.

Corpus Cristi 2007

Igår var det Corpus Cristi här i Brasilien. En av de viktigaste högtids dagarna i den katolska Kyrkan.
Denna dagen så dekorerar man vissa gator utöver hela staden. Varje katolsk kyrka gör det så det blir en del. Det är otroligt fint och det varierar från år till år och från kyrka till kyrka. Folk går upp i ottan, jätte tidigt för at börja dekorera för nsäta dag.
Och sen så förstörs allt när de går över den fina dekoreringen.

Jag gillade denna bilden med barnen på, barnen är trots allt vår framtid. En gång var det vi, nu är det våra barn.



Flera bilder finns att se på Brazilian Linda.

Språk

I helg råkade jag prata franska med dottern. Åh hjälp!!! Jag har lovat mig själv att INTE prata något annat språk förutom svenska med barnen .Detta för att de ska lära sig svenskan. Det har fungerat jättebra hittills, men i helg hade dottern en kompis hem och då pratade jag med dem bägge två och helt plötligt kom jag på att jag haft en franskt samtal med dottern! Usch! För mig är det viktigt att vara konsekvent och inte blanda. Men jag fortsätter jobba på att barnen ska prata bra svenska....

Ett radioprogram om längtan

För två veckor sen hittade jag en bok* på Target (som är som Ålhéns ungerfär). Den var skriven av en svenska, men skriven på engelska. Jag tyckte mycket om boken och sökte på nätet efter mer fakta om författaren. Hade hon kanske skrivit fler böcker?

Då hittade jag en länk till ett sommarprogram från förra året och klickade igång det där jag satt vid datorn och googlade.

Efter några minuter släppte mina fingrar tangentbordet och jag satt istället alldeles stilla och bara lyssnade...

Linda Olsson, också en utlandsmamma om än med med nu vuxna barn, bosatt i Nya Zealand, pratade rakt in i hjärtat om hur det är att vara långt borta och längta "hem". Vad nu "hem" betyder... Precis på pricken alla de tankar och funderingar och klurande som hela huvudet är fullt av i perioder, uttryckt med perfekta ord och med en underbar röst...

Du kan lyssna på programmet genom att klicka här.

*Boken heter Astrid and Veronika, på svenska "Nu vill jag sjunga dig milda sånger".

IKEA - en svensk oas i utlandet

När jag åker förbi det stora blåa huset med stora gula bokstäver kommer en speciell känsla krypande. En slags stolthet och en konstigt känsla av "hemma". Nu är det inte vårt hus som är blått utan det är IKEA jag pratar om. Denna lilla oas för oss i utlandet.

Det är en speciell känsla att gå där och inse att alla namn är svenska. Det finns tom Å Ä och Ö! Man fnissar lite åt dem som försöker uttala alla dessa namn som är så vanliga för oss men helt okända för dem. Vet de att Öland är en ö? Vet de att Vättern är en sjö? Jag hoppas att de vet att Stockholm är Sveriges huvudstad ;)

Men det absolut bästa med IKEA är deras Swedish food market som finns utanför kassorna. Vad som säljs varierar lite från land till land, men här i Holland kan man tex köpa: köttbullar, gräddsås, lingonsylt, dillchips, olika kakor, gravad lax, olika sylter, sill mm Detta finns alltid i butiken och i augusti säljs även kräftor. Till jul får de in tex julskinka, glögg, julknäcke mm. De brukar titta konstigt när jag lassar upp mina varor för att betala för det brukar bli ganska mycket och jag tror nästan att holländarna brukar hålla sig till ett par artiklar.

IKEA är väldigt populärt här, ja över hela världen skulle jag tro. Bara antalet IKEA bevisar detta. I Sverige finns 17 stycken IKEA och här i Holland finns 12. Nu har Holland iofs lite fler invånare än Sverige, men det är ungefär 13 gånger mindre till ytan.

Vi var till IKEA idag och jag berättar för min son att IKEA kommer från Sverige precis som mamma. Han fnissar och säger: Vad konstigt mamma!

Mormor & Bastien

Min familj hade hand om Bastien förra sommaren. Han stannade bl a tre veckor hos mormor & morfar. Han hade jätteroligt. Det var obligatoriskt att âka till klipporna varje dag och kasta sten i havet.

Till er UFO´s i cyberrymden

Mitt första inlägg blir en kärleksförklaring till alla er här inne.

Jag hittade den här lilla gruppen för fyra âr sedan, dâ jag hade slutat jobba för att bli hemmamamma pâ heltid. Innan dess använde jag mest Internet i jobbet, men nu hittade jag plötsligt en grupp andra utlandsmammor att utbyta funderingar och erfarenheter med. Livet som smâbarnsmamma blev ganska mycket lättare och roligare!

Förr hade jag bara mina spanska kompisar att frâga - nu kunde jag diskutera barnuppfostran, kulturkrockar och skolproblem, frâga hur man fixar papper frân svenska myndigheter eller en fiskdamm till ett kalas och vara nostalgisk vid jultid eller när sommaren börjar komma. Jag behövde inte känna mig annorlunda längre, utan helt normal - i UFO-världen!

Fast det med normalt är kanske inte helt säkert. Jag har sällan skrattat sâ mycket som när en del berättade om sina tvângstankar. Har jag suttit och diskuterat sjukvârden med en bunt knäppgökar som kniper med târna när de kör förbi stolpar eller drar inbillade gummiband efter sig??

Bland alla koppar kaffe och allt fnittrande, har det ocksâ blivit en hel del allvar. Vi har svurit över okänsliga män, inkompetenta läkare, strikta lärare och elaka svärmödrar. Det är skönt att veta att det finns en hel kunskapsbank där ute, eller bara öron som lyssnar. Tillsammans är vi kloka (och det vi inte vet, kan Eva hitta pâ nätet...) Jag har träffat mânga av er, men även er andra tycker jag att jag "känner" pâ avstând. Samtidigt är det spännande att kunna ta del av er vardag i sâ olika delar av världen. Pâ sätt och vis har jag ocksâ jobbat pâ zoo i Australien, vickat som lärare i Smâland och fött barn i UK.

Frân mitt lilla soliga hörn i världen kan jag bara säga: ¡Olé Ufos!

¿Tjurfäktning?

Nej, tjurfäktning är INTE stort i Katalonien. Det har till och med lagts fram förslag i länsparlamentet att förbjuda traditionen, och djurrättsaktivister propagerar ofta mot - och framhäver att det är djurplågeri.

Då och då, när det är tjurfäktning i någon stad i Spanien (för egentligen är det mest bara under varje stad eller bys årliga "fiesta" som det är tjurfäktningar, det är ingen "liga" som i fotboll) kan man se sändningar från spanska statstelevisionen från evenemang.

Förutom detta har jag bott snart sex år i Barcelona och i princip aldrig mött fenomenet här. Därför fotade jag en affish på en bar jag var på idag, en affish för tjurfäktning på Barcelona-arenan Monumental. Baren ligger på andra sidan stan, vet inte om de tjurfäktningsintresserade barcelonaborna kanske bor åt det hållet...

Underbar vårmorgon

Idag var det en sådan där underbar morgon att börja dagen med. Vaknade kvart i 5 av att fåglarna kvittrade för fullt ute. Det började redan att ljusna. Resten av familjen sov så gott i deras sängar.
For iväg med bilen mot jobbet. Himlen skiftade i rött/orange och det var ganska varmt ute. En tvättbjörn skuttade över vägen, på väg hem till sig, antar jag. Såg kanada gäss som flög. Det är ett riktigt vårtecken, samtidigt som det är ett hösttecken när de flyger från oss...
Kom till jobbet och tog en liten joggingrunda bland en massa fina träd och hus. Löven har nu slagit ut och vissa blommar.
Nu har jag haft min frukost och är redo för en ny arbetsdag...

Desperate Housewives

Jag följer inte serien, men såg några avsnitt när det började gå härnere. För nån dag sedan var det dock det minst dåliga som jag lät stå och mala när jag städade undan disken i köket efter middagen. Ganska typiskt och förusägbart, den mörka (från Melrose Place) är skärrad över sonens diverse homosexuella utsvävningar. Den pimpinetta mörka (Longoria heter hon väl) blir bestört över att maken som hon har separerat från kommer hem och tydligen genom någon liten passus i rättsprocessen visst kan bo där och komma och störa och ev kanske kissa i hennes och vänninornas kaffe (jag har sett mycket värre saker IRL då maken är advokat, verkligheten överträffar ibland dikten med hästlängder). Men, sen hajjar jag till. Maken till den blonda, utmattade med massor av barn, hon som ser äldst ut av dem alla, är det inte....ja, en från....är det Beverly Hills? En pojke, en tonåring, den där ljusa, kompis till Brandon som väl var den man skulle tycka var söt, bror till tjejen som sen var med i nåt häxprogram, men den här ljusa, Steve? (jag är dålig på namn). Jag kanske är helt ute och cyklar dessutom. OM det är Steve så går ju inte det. Han är ju för ung för att vara en sån där nästan medelålders man i en serie nu. Beverly Hills gick ju ganska nyss. Eller hur?

Treåringar i skolan ?

I helgen är presidentvalet i Frankrike avklarat för de närmaste fem åren. Läste igår att en av kandidaterna förordar obligatorisk skola från tre års ålder. Hela mitt svenska jag protesterade ! Sedan tänkte jag till. Skulle gissa att 98% av de franska tre-åringarna går i förskolan i vilket fall som helst, men eftersom den inte är obligatorisk, känns det som om det är lätt för ”dem som sitter på pengarna” att dra in på kvalitén. Exempel :

I lillasysters skola blev läraren för den ”lilla klassen” (3-åringar) sjukskriven under sin tvillinggraviditet. Under fyra veckor sattes ingen vikarie in (av ekonomiska skäl fanns det ingen att tillgå). Det innebar att plötsligt hade de två kvarvarande lärarna drygt 40 barn vardera i sina klasser. Barn i åldrarna 3-5 år ! Lärarna fick noll stöd av sin överordnade, som bara kallt konstaterade ”Ni jobbar på en statlig skola, vi måste ta emot alla barn som vanligt, så le och gör ert jobb !” samt ”Är inte föräldrarna nöjda, får de väl låta bli att skicka barnen till skolan !”. Hur lätt är det om man jobbar ? Har man blivit lovad en plats i skolan, är det väl stor chans att man organiserat livet efter det. Till slut kom det en vikarie. Barnen gillade honom. Tyvärr fick han bara stanna i åtta veckor, innan han skickades ut på andra äventyr och en ny vikarie dök upp. Hur kan man behandla tre-åringar så ?

Min tre-åring hamnade i höstas som yngsta (och minsta) barn i mellanklassen. Det förvånade mig en del, men jag är idag tacksam över det. Hon pratar fortfarande inte med de vuxna i skolan och skulle troligen ha blivit helt omöjlig att lämna i skolan, om hon tvingats byta lärare hela tiden. Nu hade hon alltför många klasskamrater under några veckar, men åtminstone samma lärare och klassrum.

Jag har alltså sett hur fort en bra och barnvänlig skola kan ramla ner i en svacka, utan att just den skolan kan göra särskilt mycket åt det, eftersom ansvaret ligger ”högre upp”. För att förhindra att någon avsäger sig ansvaret, kanske obligatorisk förskola för tre-åringar är bra ? Om man tillåter en viss flexibilitet i systemet. För det betyder väl inte att alla tre-åringar måste gå i skolan kl.9.00 – 16.30 fyra dagar i veckan + somliga lördagsförmiddagar ?...

Att köpa glass

Idag när jag var ute och tog en kaffe föll blicken på Frigos glassaffisch. Frigo är motsvarigheten till GB-glass här i Katalonien (och i resten av Spanien med). Katalanerna äter inte så mycket glass. Och den äts på sommaren, och framförallt av barn. Om man går fram i vanlig svensk stil och studerar affischen med alla olika glassorterna, är chansen stor att den glass man valt inte finns. Och det är ingen big deal.

I Sverige minns jag hur det alltid fanns alla sorter på de ställen som sålde GB-glass, och om det tillfälligtvis blev slut på någon sort skrevs genast en lapp på affischen så man skulle veta. Numera är det ganska likriktat, här är Magnum och alla dess varianter stort, även Calippo, Cornetto, Sandwich och Solero känns igen från det svenska GB-sortimentet.

Här äter vuxna mest glass som efterrätt. På sommaren. Man ser nästan aldrig några katalanska vuxna människor gå omkring på stan ätandes en Frigo-glass. Däremot utmärker sig ofta svenska turister på det sättet. Inte heller är det någon stor affär när "årets nya sorter" presenteras. Inga recensioner i tidningarna om det inte. Men, så säljs ju inte heller varken 88:an eller Daimstrut här...

The good mixer

Det här är en kort historia om hur lustigt det kan bli när man är tvåspråkig... Ella, 4 år, sitter i skrindan på väg från stranden med lillebror Rufus, 6 mån, i knät. Mormor har gett henne strikta instruktioner att hon måste hålla i honom väldigt noga hela tiden. Efter en stund hörs Rufus kikna av skratt och när mormor vänder sig om ser hon att Ella killar sin lillebror i nacken. Ella tror att hon ska bli tillsagd att hålla i honom bättre, så hon skyndar sig att säga: "Don't worry mormor, I'm only killing him!"

En hemlighet

Jag har en hemlighet att dela med mig av. I Frankrike kan man inte prata som saken, för det är orimligt, förfärligt, utvecklingshämmande och jag vet inte vad. Men jag berättar i alla fall som det är: Jag tycker om att - ibland - somna/sova jämte mina barn!

Jag tycker sovande barn är så vackra! Och ett barn i taget i sängen har jag inget emot, snarare är det nog tvärtom. Det är dock en sådan skamlig tanke att jag knappt törs erkänna den. Två barn i sängen kan vara OK när det nattas, men sedan är det ett för mycket! Så jag är väl så där härligt svensk: lagom är bäst!

Vad tyst det är...

Jag bor i en dynamisk och spännande mångmiljonstad. Varje dag åker jag i en överfull tunnelbana till jobbet inne i centrum. Väl där kan man knappt ta sig fram för att det är så mycket folk på trottoaren, och att prata i mobilen är nästan omöjligt för att trafiken är så högljudd. Här ute i min stadsdel i utkanten av staden (förort skulle kanske vissa kalla det, men inte jag!) är det helt annorlunda. Nu har jag suttit och tittat ut över gatan och inte sett en enda bil eller person komma förbi på evigheter. Det enda som händer är att skymningen närmar sig, körsbärsträdens blomblad sakta faller till marken som konfetti och att gatulamporna precis tändes. Här hörs ingen trafik och inget buller. Det är till och med tystare än i utkanten av den lilla svenska stad jag växte upp i. Skönt att få vila alla sinnen lite...

En tiger blev ett bi blev en tiger...

På lördag är det karneval i skolan (ja, många franska barn – de flesta ?! – går i skolan åtminstone en del av årets lördagsförmiddagar). Det låter roligare än det är, men går i alla fall ut på att man ska vara utklädd. Sex-åringen har bestämt att hon ska vara tiger. Tröga mamma fick i tisdags ett pyssel- och överraskningsryck och åkte till tygaffären och lyckades hitta ett gult och ett brunt tyg. Var nöjd över att det fanns något i rätt färger. Tänkte ut ett randigt linne som överdel och lyckades nästan sy ihop det, innan skoldagen var slut och sex-åringen kom hem och fick se det. Hon utbrast genast:

”Men mamma, en tiger är orange och svart, du har gjort .... ett bi!”

Hon hade verkligen inte fel, tösen. Nu, många timmar vid symaskinen senare, är alla ränder ditsydda och dräkten färdig. Den fick en tigersvans. Avtagbar – kanske vill hon klä ut sig till bi nästa år ...

Massor av nya vänner....

Ibland undrar jag hur mitt kompisliv hade sett ut om jag hade blivit kvar i Sverige. Visserligen hade jag ju haft kvar lyxen att kunna träffa mina svenska vänner enkelt och lätt (fast när jag tänker tillbaka på mina år där så inser jag ju att vardagen rullade på rätt ordentligt där också och det nog inte alls var så ofta som vi hade tid att ses som jag nu ibland inbillar mig). Men å andra sidan hade jag missat alla dessa nya vänskapsband jag knutit - visserligen med vänner jag sällan (eller aldrig) ser på "riktigt", men varje dag i cybervärlden.

Nu har jag en vardag där det dygnet runt finns det goda väninnor att älta, fnissa och diskutera med. Vi delar alla samma realitet - vi är långt från det som var "hemma", bär med oss flera kulturer och ser våra barn växa upp i en helt annan barndom än den som var vår. Många av mina cyberväninnnor över hela världen vet nu betydligt mer om min vardag än mina svenska vänner (vilka ofta lever kvar i föreställningen att man måste träffas i någons vardagsrum för att vänskapen ska hålla).

Jag är ganska säker på att jag aldrig skulle börjat blogga eller snacka på forum om jag bott kvar i Sverige. Tänk vad jag missat många skratt, tårar och fniss!

Bränd

Att man aldrig lär sig. Först går jag omkring en halv dag på Manhattan i solsken - med Maken, barnfria! första gången på tre år, typ - dagen efter satt jag vid lekplatsen på stranden i nästan två timmar.

Resultat: knallröda och brända armar. Av nån underlig anledning klarade jag ansiktet.

Kom ihåg till mig själv: Solskydd på.

Bullbak och Femina

Lycka är att få en svensk tidning med posten. Det fick jag idag. Jag hade dessutom bakat ett lass kanelbullar medans barnen var i skolan.
När bullarna var klara kunde jag sätta mig på soffan med en kopp kaffe och en (eller två eller rent av var det tre) bullar. Läsa tidningen och bara njuta.
Sedan var det dags för tvätt, undanplockning och senare hämtning av barnen.

Havet

Det som jag saknar där jag bor är havet. Floden som rinner igenom min by är knappast badbar och rent ut sagt farlig att doppa tårna i. Så jag passar på när jag är och hälsar på mamma och pappa på västkusten.

Det karga landskapet ändrar färg beroende på hur solen belyser det och himlen färgar havet därefter.

För mig är detta lyx.

Så slog den till...

den där värmen som alla har pratat om. Helt fantastiskt 14 april och vi sitter och flämtar i trädgården. Grannarna putsar på sina trädgårdar, gräsklipparna puttrar och vi sitter och gräver ner tårna i vår ovårdade gräsmatta och bara njuter. Dagens dilemma; vad ska vi grilla idag.

En lyxlux dag med en paraplydrink i handen!

Mammalyx

Mammalyx för mig: Barnen på skolbussen i vanlig tid, strax efter åtta. Bilen till gymet, sprang över 6 km på löpbandet och tränade styrka.

Droppande av svett efter gymet kollade jag mobilen och såg att en av väninnorna ringt och lämnat meddelande, träff på Starbucks och en snabb runda på GAP, kunde det vara nåt?

Hem och duschade. Inget smink eller hårfixande, ingen tid. Träffade vännerna på Starbucks, vi diskuterade renoveringar, fastighetsmarknad och barnkläder.

Sen provade jag jeans på Lucky och hittade ett par som satt perfekt.

Vinkade hej då till vännerna och stoppade på olika platser för att 1. handla kryddor, 2. handla mat, 3. kolla kontorsprylar till barnen, 4. hämta pengar på bankomaten, 5. hem och invänta leverans av möbler och tvätta en massa. Vika tvätten. Packa upp nya möbler, monterade möbler. Möta sonen vid bussen och hämta dottern från en playdate. Laga middag. Mera tvätt.

Lyxdag för mig.

Idag körde jag barnen till bussen

Om det är något som retar mig så är det att föräldrarna här på gatan, mest mammor, kör sina barn till skolbussen. Hela 200 meter. Nä jag skojar inte.

Men idag gjorde jag det själv. Det regnar som om vi bodde under ett vattenfall och blåser från havet. Inte trevligt. Så jag körde kidsen, precis som amerikanerna. Nu regnar det om möjligt ännu värre och jag borde åka och handla men vill inte bli våt.

Äh, på med regnstället och gummistövlarna.

Glamour och blöjbyten

Hur är det egentligen att vara utlandsmamma?

Här berättar vi glamour, fest, blöjbyten och allt som hör utlandslivet till.




Hur det egentligen är att vara utlandsmamma.

Läs och njut och skratta.

Utlandsmammor på G!

Utlandsmammor är på G.

Watch Out!
:)