Över min döda kropp!

Så sa jag varenda gång ordet "plastgran" nämndes i mitt föräldrahem. Vid jul skulle det vara en riktig gran, annars kunde det vara.

Så här i efterhand förstår jag varför mamma förordade en plastgran varje år. En gran barrar, det är den hårda verkligenheten. Man hittar barr i heltäckningsmattan ända fram till midsommar. Man vattnar den rackaren två gånger om dagen, och trots sockerbitar och andra hokus-pokusmetoder barrar granen ändå från dag ett.

Nu i vårt nya hemland har jag äntligen skådat ljuset: plastgran är grejen mina vänner, och så är det.

Man köper den och behöver inte göra det någon mer gång. Jag undrar varifrån de där granarna som de står och säljer utanför Publix kommer, det måste vara långt härifrån i alla fall. Jag tvivlar på att det växer ett endaste barrträd i hela Florida.

En plastgran är alltid perfekt - grenarna är lika långa på bägge sidor och man behöver inte ägna en tanke åt vilket håll som måste stå inåt väggen för grenarna där är korta/krokiga/allmänt fula.

Plastgranen kommer komplett med ljusen fastsatta, bara att plugga i väggen och vips! så lyser den så fint med sina 800+ ljus. För här snackar vi inte om en ljusslinga med tjugo ljus inte, nej ju fler små ljus desto bättre!

Eftersom avsaknaden av kyla och snö här i Florida försvårar själva "julkänsloinfinnandet" gör folk sitt bästa för att ordna det på annat sätt. Man sätter upp ljusslingor på sitt hus. Man har uppblåsbara tomtar och snögubbar i trädgården och man sätter upp sin gran den första december. Senast.

Sätter du upp en riktig gran den första december kan du lita på att den inte är jättefin när julafton närmar sig, men plastgranen står där så stolt med alla barren kvar.

När man är klar med julen plockar man isär sin gran och krånglar ner i kartongen igen. Praktiskt.

Men, jag måste ju erkänna att det finns inget som slår känslan och doften av en riktig julgran, hur hur bra och praktisk en plastgran än är.