The good mixer

Det här är en kort historia om hur lustigt det kan bli när man är tvåspråkig... Ella, 4 år, sitter i skrindan på väg från stranden med lillebror Rufus, 6 mån, i knät. Mormor har gett henne strikta instruktioner att hon måste hålla i honom väldigt noga hela tiden. Efter en stund hörs Rufus kikna av skratt och när mormor vänder sig om ser hon att Ella killar sin lillebror i nacken. Ella tror att hon ska bli tillsagd att hålla i honom bättre, så hon skyndar sig att säga: "Don't worry mormor, I'm only killing him!"

En hemlighet

Jag har en hemlighet att dela med mig av. I Frankrike kan man inte prata som saken, för det är orimligt, förfärligt, utvecklingshämmande och jag vet inte vad. Men jag berättar i alla fall som det är: Jag tycker om att - ibland - somna/sova jämte mina barn!

Jag tycker sovande barn är så vackra! Och ett barn i taget i sängen har jag inget emot, snarare är det nog tvärtom. Det är dock en sådan skamlig tanke att jag knappt törs erkänna den. Två barn i sängen kan vara OK när det nattas, men sedan är det ett för mycket! Så jag är väl så där härligt svensk: lagom är bäst!

Vad tyst det är...

Jag bor i en dynamisk och spännande mångmiljonstad. Varje dag åker jag i en överfull tunnelbana till jobbet inne i centrum. Väl där kan man knappt ta sig fram för att det är så mycket folk på trottoaren, och att prata i mobilen är nästan omöjligt för att trafiken är så högljudd. Här ute i min stadsdel i utkanten av staden (förort skulle kanske vissa kalla det, men inte jag!) är det helt annorlunda. Nu har jag suttit och tittat ut över gatan och inte sett en enda bil eller person komma förbi på evigheter. Det enda som händer är att skymningen närmar sig, körsbärsträdens blomblad sakta faller till marken som konfetti och att gatulamporna precis tändes. Här hörs ingen trafik och inget buller. Det är till och med tystare än i utkanten av den lilla svenska stad jag växte upp i. Skönt att få vila alla sinnen lite...

En tiger blev ett bi blev en tiger...

På lördag är det karneval i skolan (ja, många franska barn – de flesta ?! – går i skolan åtminstone en del av årets lördagsförmiddagar). Det låter roligare än det är, men går i alla fall ut på att man ska vara utklädd. Sex-åringen har bestämt att hon ska vara tiger. Tröga mamma fick i tisdags ett pyssel- och överraskningsryck och åkte till tygaffären och lyckades hitta ett gult och ett brunt tyg. Var nöjd över att det fanns något i rätt färger. Tänkte ut ett randigt linne som överdel och lyckades nästan sy ihop det, innan skoldagen var slut och sex-åringen kom hem och fick se det. Hon utbrast genast:

”Men mamma, en tiger är orange och svart, du har gjort .... ett bi!”

Hon hade verkligen inte fel, tösen. Nu, många timmar vid symaskinen senare, är alla ränder ditsydda och dräkten färdig. Den fick en tigersvans. Avtagbar – kanske vill hon klä ut sig till bi nästa år ...

Massor av nya vänner....

Ibland undrar jag hur mitt kompisliv hade sett ut om jag hade blivit kvar i Sverige. Visserligen hade jag ju haft kvar lyxen att kunna träffa mina svenska vänner enkelt och lätt (fast när jag tänker tillbaka på mina år där så inser jag ju att vardagen rullade på rätt ordentligt där också och det nog inte alls var så ofta som vi hade tid att ses som jag nu ibland inbillar mig). Men å andra sidan hade jag missat alla dessa nya vänskapsband jag knutit - visserligen med vänner jag sällan (eller aldrig) ser på "riktigt", men varje dag i cybervärlden.

Nu har jag en vardag där det dygnet runt finns det goda väninnor att älta, fnissa och diskutera med. Vi delar alla samma realitet - vi är långt från det som var "hemma", bär med oss flera kulturer och ser våra barn växa upp i en helt annan barndom än den som var vår. Många av mina cyberväninnnor över hela världen vet nu betydligt mer om min vardag än mina svenska vänner (vilka ofta lever kvar i föreställningen att man måste träffas i någons vardagsrum för att vänskapen ska hålla).

Jag är ganska säker på att jag aldrig skulle börjat blogga eller snacka på forum om jag bott kvar i Sverige. Tänk vad jag missat många skratt, tårar och fniss!

Bränd

Att man aldrig lär sig. Först går jag omkring en halv dag på Manhattan i solsken - med Maken, barnfria! första gången på tre år, typ - dagen efter satt jag vid lekplatsen på stranden i nästan två timmar.

Resultat: knallröda och brända armar. Av nån underlig anledning klarade jag ansiktet.

Kom ihåg till mig själv: Solskydd på.