Jag satt i bilen, med två hungriga barn, på väg från köpcentrat där det åkts karusell och köpts 7-årspresent. En vanlig onsdag i en hemmamammas liv. Då hörde jag det på radion. Nobels kemipris hade tilldelats Gerhard Ertl. Plötsligt förflyttades jag nästan 10 år tillbaka i tiden. Ertl är gurun inom den kemiska ytfysikens värld (jo, jag tycker att det är fysik jag sysslat med – har inte läst ett enda högskolepoäng i kemi!). Jag vet inte hur många av hans artiklar jag läst, men en del av mitt avhandlingsarbete byggde vidare på hans upptäckter/idéer. Många timmar iklädd vit labrock vid UHV-maskinen kallad Ultek. Alla trevliga doktorandkollegor, undervisningen, sputtring, förångning, onsdagsmöten och fredagskakor, artikelskrivande,... nostalgi!
När vi kom hem från köpcentrat, var jag tvungen att kasta mig på datorn, för att kolla att jag fattat rätt, och för att tala om hur nöjd jag var! Se’n var det bara att återvända till nutiden med lunchlagande, körande till dansen, biblioteksbesök, inomhus-lekparks-vaktande av två 4-åringar och 7-årsuppvaktande,... mötet med förr var ett minne blott.
PS Nej, det är varken en hund eller chokladbitar, det är palladium på magnesiumoxid. Det ena är ett TEM-foto, det andra en AFM-bild.
