Över min döda kropp!

Så sa jag varenda gång ordet "plastgran" nämndes i mitt föräldrahem. Vid jul skulle det vara en riktig gran, annars kunde det vara.

Så här i efterhand förstår jag varför mamma förordade en plastgran varje år. En gran barrar, det är den hårda verkligenheten. Man hittar barr i heltäckningsmattan ända fram till midsommar. Man vattnar den rackaren två gånger om dagen, och trots sockerbitar och andra hokus-pokusmetoder barrar granen ändå från dag ett.

Nu i vårt nya hemland har jag äntligen skådat ljuset: plastgran är grejen mina vänner, och så är det.

Man köper den och behöver inte göra det någon mer gång. Jag undrar varifrån de där granarna som de står och säljer utanför Publix kommer, det måste vara långt härifrån i alla fall. Jag tvivlar på att det växer ett endaste barrträd i hela Florida.

En plastgran är alltid perfekt - grenarna är lika långa på bägge sidor och man behöver inte ägna en tanke åt vilket håll som måste stå inåt väggen för grenarna där är korta/krokiga/allmänt fula.

Plastgranen kommer komplett med ljusen fastsatta, bara att plugga i väggen och vips! så lyser den så fint med sina 800+ ljus. För här snackar vi inte om en ljusslinga med tjugo ljus inte, nej ju fler små ljus desto bättre!

Eftersom avsaknaden av kyla och snö här i Florida försvårar själva "julkänsloinfinnandet" gör folk sitt bästa för att ordna det på annat sätt. Man sätter upp ljusslingor på sitt hus. Man har uppblåsbara tomtar och snögubbar i trädgården och man sätter upp sin gran den första december. Senast.

Sätter du upp en riktig gran den första december kan du lita på att den inte är jättefin när julafton närmar sig, men plastgranen står där så stolt med alla barren kvar.

När man är klar med julen plockar man isär sin gran och krånglar ner i kartongen igen. Praktiskt.

Men, jag måste ju erkänna att det finns inget som slår känslan och doften av en riktig julgran, hur hur bra och praktisk en plastgran än är.

Min vardag – då och nu

Jag satt i bilen, med två hungriga barn, på väg från köpcentrat där det åkts karusell och köpts 7-årspresent. En vanlig onsdag i en hemmamammas liv. Då hörde jag det på radion. Nobels kemipris hade tilldelats Gerhard Ertl. Plötsligt förflyttades jag nästan 10 år tillbaka i tiden. Ertl är gurun inom den kemiska ytfysikens värld (jo, jag tycker att det är fysik jag sysslat med – har inte läst ett enda högskolepoäng i kemi!). Jag vet inte hur många av hans artiklar jag läst, men en del av mitt avhandlingsarbete byggde vidare på hans upptäckter/idéer. Många timmar iklädd vit labrock vid UHV-maskinen kallad Ultek. Alla trevliga doktorandkollegor, undervisningen, sputtring, förångning, onsdagsmöten och fredagskakor, artikelskrivande,... nostalgi!

När vi kom hem från köpcentrat, var jag tvungen att kasta mig på datorn, för att kolla att jag fattat rätt, och för att tala om hur nöjd jag var! Se’n var det bara att återvända till nutiden med lunchlagande, körande till dansen, biblioteksbesök, inomhus-lekparks-vaktande av två 4-åringar och 7-årsuppvaktande,... mötet med förr var ett minne blott.

PS Nej, det är varken en hund eller chokladbitar, det är palladium på magnesiumoxid. Det ena är ett TEM-foto, det andra en AFM-bild.

Minns ni...

...tiden när man blev glad av det lilla ljudplinget och den lilla grafiska symbolen för brev som kom upp nere i högra hörnet av undre ramen (i Windows, vid användande av outlook) på skärmen?

Nu är ju chansen att det bara är mail om "penis enlargment", royal casino eller fantastiska piller alltför stor för att man ska kunna glädja sig.

VET att jag borde studera möjligheterna att lägga in nåt filter, men ids inte.

Vet att jag borde byta mailadress eftersom den jag nu använder är sex år gammal.

Men, mitt förnam.efternamn@gmail.com är upptaget, och därför ids jag inte göra det heller.

Snälla förnamn. efternamn(som överensstämmer så exakt med mitt)@gmail.com, kan inte jag få det av dig?

Service!?

om man ringer till Caisse nationale des presentations familiales (stället där man ansöker om barnbidrag) så möts man av följande meddelande på telefonsvararen. "Eftersom det är så många som ringer till oss så har vi slutat svara i telefon, om ni har några frågor kan ni skriva till oss eller besöka oss" daaaahhhhh....................................

Kund tjänst

Dagens lektion -

Skadar aldrig att gå direkt till toppen!

Med tanke på mina upplevelser med diverse flygbolag och deras partners nedan, hur länge customer relations människorna fortsatte att peka finger på varandra och inte ha tillräckligt med personal att svara på frågor överhuvudtaget - ja då bestämde jag mej för att försöka något annat. Fick upp ett namn på SAS Informations Direktör, Senior VP. Ringde. Han svarade minsann i telefon! På andra ringningen dessutom!

Fick min välberättigade ursäkt, och dessutom sa han att han ska hitta på något annat också för att lindra min smärta så att säja.

Där ser man.

Årliga resan till Sverige

Jaha, så har man då kommit tillbaka till USA efter två och en halv UNDERBARA soliga veckor i paradiset vid havet i Täfteå, Västerbotten. Midsommar, surströmming, bad i havet, det var som en dröm....om jag räknar bort två dygn....

Det där med att resa ensam med två småttingar, en på 23 månader och en på 4,5 år, det kan ju aldrig direkt vara vilsamt, men herre min je.....vad hade jag gjort för att förtjäna detta?

Resan över: Båda barnen drabbades av diarre. För lillskuttan den där varianten som då inte stannar kvar i en blöja. Super fräscht. Verkligen. Fick en gång ringa på hjälp inifrån toan, ungen med rumpan i tvättfatet, morsan som febrilt försöker torka upp det värsta som sprayat över skötbord, toalett etc...uhm....excuse me, could you go to seat 32D and grab an extra diaper out of my backback please? Nåväl. Tyckte väl då att man borde ha gjort bort det värsta liksom, hel coolt snackade man om hur lätt det skulle kännas på återvägen.

Jo Tjena. Flög från Umeå. Fick veta att en policy ändrats för ett par dagar sen - skulle inte kunna checka in bagaget direkt från Umeå till Portland, måste släpa det från domestic till international. Ja ja. Tur att man är superwoman för den lilla promenden. Satt sen 30 min på Alvik innan vi lyfte. Började svettas lite lätt....skulle bara ha två timmar på Arlanda...kom iallafall fram tillslut och körde styrke träningen med vagn och två tunga väskor, kom fram till bagage inlämningen. "Var är er biljett från Denver till Portland då"? Lång historia kort så hade SAS partner ställt in den flyg delen från Chikago till Portland som vi var bokade på, och SAS hade lyckats med att varken meddela mej om detta, eller skicka mej en ny biljett.

"Nåväl, ni måste flyga en extra sträcka till Denver, men vi kan inte ge er boarding pass för detta, prata bara med dom i Chikago du". Skulle ha sagt något redan då, men tänkte att det skulle nog ordna sej. Väl i Chikago, efter en timme i kö hos United då dom föreslog att jag borde gå och prata med SAS för det var ju deras fel, och vi kan minsann inte ge dej ett boarding pass för du har ju ingen biljett för denna sträckan....vi kan ju säja att det blev lite hetsigt samtal, och jag fick ett boarding pass tillslut.

Kunde det ha varit mycket värre?

Posten!

Något som utlandssvensken i mig reagerat för, när jag är i Sverige på besök, är den moderna (?) avsaknaden av postkontor. I Frankrike finns posten kvar, det känns tryggt och bra! Mitt postkontor är visserligen bara öppet på förmiddagarna, men man kan gå in där och köpa bara ett ynka litet frimärke, om det är ett så'nt man behöver. Och det går utmärkt att därifrån skicka diverse försändelser världen över!

Den franske brevbäraren är trevlig. Han tar sig fram till fots, cykel, moped, bil - några högerstyrda sådana har jag dock inte sett. Strax innan jul kommer han och säljer postens almancka, man betalar det man har lust med, och brevbäraren får på så sätt en extra julpeng. I sitt vanliga arbete knackar han på dörren t.ex. om han har ett rekommenderat brev med sig. Även stora paket körs ut. Paketutkörarna försöker t.o.m. att leverera paketet två gånger innan man själv blir tvungen att gå till posten för att hämta det – eller så får man gå till grannen, som ofta förvandlas till paketförvaltare.

Sommarparty

Ja, nu när det är sommar och skönt blir man ofta bjuden på party. Vi tjejer fixar och gör oss snygga. Som svensk kan man däremot här i Katalonien bli lite förvånad över att killarna ibland är väldigt "slappt" klädda på lite finare fester. Jag minns en mycket tjusig 40-årsfest som vi bjöds till första sommaren jag bodde i Barcelona. Det var uppe i Costa Brava, på ett jätteflott ställe, och jag letade fram en snygg klänning, sjal och högklackade skor. Maken (som då bara var min fästman) tog på sig ett par chinos och en pikétröja. Alla killar hade ungefär samma stuk, tröjan varierades med kortärmad skjorta i vissa fall. Inte en skjorta med slips eller kavaj i sikte.

I Sverige kan man i mindre tjusiga sammanhang se vissa killar som kommer med skjorta och slips (lite si och så med kavajen). Här är det vad en stor del av män har dagligen, iallafall alla som är inom affärsvärlden, advokater och många egna-företagare av olika slag, försäljare etc. Därför klär de ner sig när det är fest. I Sverige jobbar ju väldigt många inom offentlig sektor, samt att det är mer avslappnat på en mängd privata företag, och då blir en fest en chans att klä upp sig. Intressant skillnad iallafall!