Mitt första inlägg blir en kärleksförklaring till alla er här inne.
Jag hittade den här lilla gruppen för fyra âr sedan, dâ jag hade slutat jobba för att bli hemmamamma pâ heltid. Innan dess använde jag mest Internet i jobbet, men nu hittade jag plötsligt en grupp andra utlandsmammor att utbyta funderingar och erfarenheter med. Livet som smâbarnsmamma blev ganska mycket lättare och roligare!
Förr hade jag bara mina spanska kompisar att frâga - nu kunde jag diskutera barnuppfostran, kulturkrockar och skolproblem, frâga hur man fixar papper frân svenska myndigheter eller en fiskdamm till ett kalas och vara nostalgisk vid jultid eller när sommaren börjar komma. Jag behövde inte känna mig annorlunda längre, utan helt normal - i UFO-världen!
Fast det med normalt är kanske inte helt säkert. Jag har sällan skrattat sâ mycket som när en del berättade om sina tvângstankar. Har jag suttit och diskuterat sjukvârden med en bunt knäppgökar som kniper med târna när de kör förbi stolpar eller drar inbillade gummiband efter sig??
Bland alla koppar kaffe och allt fnittrande, har det ocksâ blivit en hel del allvar. Vi har svurit över okänsliga män, inkompetenta läkare, strikta lärare och elaka svärmödrar. Det är skönt att veta att det finns en hel kunskapsbank där ute, eller bara öron som lyssnar. Tillsammans är vi kloka (och det vi inte vet, kan Eva hitta pâ nätet...) Jag har träffat mânga av er, men även er andra tycker jag att jag "känner" pâ avstând. Samtidigt är det spännande att kunna ta del av er vardag i sâ olika delar av världen. Pâ sätt och vis har jag ocksâ jobbat pâ zoo i Australien, vickat som lärare i Smâland och fött barn i UK.
Frân mitt lilla soliga hörn i världen kan jag bara säga: ¡Olé Ufos!
torsdag 17 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag beundrar er alla. Ni är mitt andningshâl och kunskapskälla i världen.
Dosiss
I verkligheten har jag inte träffat en enda en av er därute, men jag är glad att jag får träffa er i cybervärlden :-) !
Vilket underbart inlägg!! Jag säger bara "hear, hear"!
Jag ryser och får tårar i ögonen... Och skrattar särskilt åt gummibanden (den där som tänker sig att stoppa en kniv under knäskålen och sedan slå till, henne lämnar vi allt därhän, det är värre än knäppgök!)
Ja, det har även för mig blivit några år, och sannerligen, det mesta har stötts och blötts....
Nu taras det i ogonen. vilket fint inlagg Anna. Precis sa kanner jag med. Ni ufos ar det basta som hant mig! :)
Tänk vad lite som ändrats under åren! -alissa
Skicka en kommentar