måndag 21 maj 2007
Språk
I helg råkade jag prata franska med dottern. Åh hjälp!!! Jag har lovat mig själv att INTE prata något annat språk förutom svenska med barnen .Detta för att de ska lära sig svenskan. Det har fungerat jättebra hittills, men i helg hade dottern en kompis hem och då pratade jag med dem bägge två och helt plötligt kom jag på att jag haft en franskt samtal med dottern! Usch! För mig är det viktigt att vara konsekvent och inte blanda. Men jag fortsätter jobba på att barnen ska prata bra svenska....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag pratar alltid franska med mina barn när de har kompisar i närheten. Annars mâste jag översätta varje mening; de är jättenyfikna pâ vad jag säger. Jag vet att jag inte borde göra sâ......
Dosiss
Borde och borde... Jag pratar ALLTID spanska med sonen när andra barn är med. Jag tycker att vi verkar "konstiga" annars. Spanjorer pratar ju alltid "till alla".
Det här är ett jätteintressant ämne.
Det är ju sâ olika frân fall till fall. För mig är det mycket viktigare att vi kan alla prata tillsammans vid middagsbordet t.ex. än att jag alltid pratar svenska med sonen. Kanske för att jag ocksâ har känlsan av att han inte kommer ha sâ stor nytta av svenskan och för att vi inte har sâ mycket kontakt med svenskar. Bara min mamma kommer ner hit och hälsar pâ t.ex.
Jo, snacka om svårt ämne! Jag tror att något lagom mittemellan blir bra. Men,jag har en bit kvar, än säger min son bara: titta, aigua (vatten),(fast han säger aua) caca (bajs), no (och någon gång något som låter som nej), jacka (han älskar att gå ut).
Ska bli spännande att se hur det går framöver...
Jag blir nästan rädd, när jag läser det du skriver! Jag har nämligen svårt för "så här måste man göra", och vad det gäller barn och flerspråkighet finns det en del sådana måsten. Som jag inte lever upp till! Jag blandar franska och svenska.
Sex-åringen pratar jag naturligt mest svenska med. Men när jag hämtar henne i skolan blir det ofta franska, för då är hon så inne i den. När det finns kompisar i närheten känns det mest hövligt att prata franska - ofta talar man ju till mer än sitt eget barn dessutom. Tre-åringen pratar jag nog i ärlighetens namn mer franska än svenska med, det har liksom bara blivit så, eftersom hon alltid (till skillnad från storasyster) svarat på franska. Men även hennes svenska kommer mer och mer naturligt.
Så jag är inte särskilt orolig. För mig är det viktigt att barnen förstår och kan prata svenska - hela min släkt finns kvar i Sverige - och det känns det som de gör "tillräckligt bra". Vad det gäller sex-åringen brukar jag (!) få komplimanger för hennes svenska - även om jag vid senaste Sverigebesöket insåg att hon fått en liten brytning, som jag inte hört förut.
Usch, vilken angest jag far. jag pratar alldeles for mkt portugisiska med A. Det ramlar in i var o varannan mening. jag forsoker verkligen att inte gora det men det ar svart. tycker du ar jatte duktig!
Jag är inte någon utlandsmamma, hoppas det inte gör något...
Har mycket tankar om detta ämne och bestämde redan innan min dotter föddes att jag bara ska prata svenska med henne.
Men det är svårt. Som många av er säger, när det är andra personer i närheten så blir det ofta att det blir thai, för att alla ska förstå.
När jag pratar direkt med min dotter, då blir det svenska. Nästan jämt. Kommer på mig själv med att prata thai med henne ibland. Då blir jag arg.
Det roliga är att hennes första ord trots detta blev på svenska. Kanske för att mamma och pappa är lättare på svenska än på thai, jag vet inte.
Hursomhelst är detta ett ämne som är ständigt närvarande i tankarna.
Skicka en kommentar