Desperate Housewives

Jag följer inte serien, men såg några avsnitt när det började gå härnere. För nån dag sedan var det dock det minst dåliga som jag lät stå och mala när jag städade undan disken i köket efter middagen. Ganska typiskt och förusägbart, den mörka (från Melrose Place) är skärrad över sonens diverse homosexuella utsvävningar. Den pimpinetta mörka (Longoria heter hon väl) blir bestört över att maken som hon har separerat från kommer hem och tydligen genom någon liten passus i rättsprocessen visst kan bo där och komma och störa och ev kanske kissa i hennes och vänninornas kaffe (jag har sett mycket värre saker IRL då maken är advokat, verkligheten överträffar ibland dikten med hästlängder). Men, sen hajjar jag till. Maken till den blonda, utmattade med massor av barn, hon som ser äldst ut av dem alla, är det inte....ja, en från....är det Beverly Hills? En pojke, en tonåring, den där ljusa, kompis till Brandon som väl var den man skulle tycka var söt, bror till tjejen som sen var med i nåt häxprogram, men den här ljusa, Steve? (jag är dålig på namn). Jag kanske är helt ute och cyklar dessutom. OM det är Steve så går ju inte det. Han är ju för ung för att vara en sån där nästan medelålders man i en serie nu. Beverly Hills gick ju ganska nyss. Eller hur?

Treåringar i skolan ?

I helgen är presidentvalet i Frankrike avklarat för de närmaste fem åren. Läste igår att en av kandidaterna förordar obligatorisk skola från tre års ålder. Hela mitt svenska jag protesterade ! Sedan tänkte jag till. Skulle gissa att 98% av de franska tre-åringarna går i förskolan i vilket fall som helst, men eftersom den inte är obligatorisk, känns det som om det är lätt för ”dem som sitter på pengarna” att dra in på kvalitén. Exempel :

I lillasysters skola blev läraren för den ”lilla klassen” (3-åringar) sjukskriven under sin tvillinggraviditet. Under fyra veckor sattes ingen vikarie in (av ekonomiska skäl fanns det ingen att tillgå). Det innebar att plötsligt hade de två kvarvarande lärarna drygt 40 barn vardera i sina klasser. Barn i åldrarna 3-5 år ! Lärarna fick noll stöd av sin överordnade, som bara kallt konstaterade ”Ni jobbar på en statlig skola, vi måste ta emot alla barn som vanligt, så le och gör ert jobb !” samt ”Är inte föräldrarna nöjda, får de väl låta bli att skicka barnen till skolan !”. Hur lätt är det om man jobbar ? Har man blivit lovad en plats i skolan, är det väl stor chans att man organiserat livet efter det. Till slut kom det en vikarie. Barnen gillade honom. Tyvärr fick han bara stanna i åtta veckor, innan han skickades ut på andra äventyr och en ny vikarie dök upp. Hur kan man behandla tre-åringar så ?

Min tre-åring hamnade i höstas som yngsta (och minsta) barn i mellanklassen. Det förvånade mig en del, men jag är idag tacksam över det. Hon pratar fortfarande inte med de vuxna i skolan och skulle troligen ha blivit helt omöjlig att lämna i skolan, om hon tvingats byta lärare hela tiden. Nu hade hon alltför många klasskamrater under några veckar, men åtminstone samma lärare och klassrum.

Jag har alltså sett hur fort en bra och barnvänlig skola kan ramla ner i en svacka, utan att just den skolan kan göra särskilt mycket åt det, eftersom ansvaret ligger ”högre upp”. För att förhindra att någon avsäger sig ansvaret, kanske obligatorisk förskola för tre-åringar är bra ? Om man tillåter en viss flexibilitet i systemet. För det betyder väl inte att alla tre-åringar måste gå i skolan kl.9.00 – 16.30 fyra dagar i veckan + somliga lördagsförmiddagar ?...

Att köpa glass

Idag när jag var ute och tog en kaffe föll blicken på Frigos glassaffisch. Frigo är motsvarigheten till GB-glass här i Katalonien (och i resten av Spanien med). Katalanerna äter inte så mycket glass. Och den äts på sommaren, och framförallt av barn. Om man går fram i vanlig svensk stil och studerar affischen med alla olika glassorterna, är chansen stor att den glass man valt inte finns. Och det är ingen big deal.

I Sverige minns jag hur det alltid fanns alla sorter på de ställen som sålde GB-glass, och om det tillfälligtvis blev slut på någon sort skrevs genast en lapp på affischen så man skulle veta. Numera är det ganska likriktat, här är Magnum och alla dess varianter stort, även Calippo, Cornetto, Sandwich och Solero känns igen från det svenska GB-sortimentet.

Här äter vuxna mest glass som efterrätt. På sommaren. Man ser nästan aldrig några katalanska vuxna människor gå omkring på stan ätandes en Frigo-glass. Däremot utmärker sig ofta svenska turister på det sättet. Inte heller är det någon stor affär när "årets nya sorter" presenteras. Inga recensioner i tidningarna om det inte. Men, så säljs ju inte heller varken 88:an eller Daimstrut här...

The good mixer

Det här är en kort historia om hur lustigt det kan bli när man är tvåspråkig... Ella, 4 år, sitter i skrindan på väg från stranden med lillebror Rufus, 6 mån, i knät. Mormor har gett henne strikta instruktioner att hon måste hålla i honom väldigt noga hela tiden. Efter en stund hörs Rufus kikna av skratt och när mormor vänder sig om ser hon att Ella killar sin lillebror i nacken. Ella tror att hon ska bli tillsagd att hålla i honom bättre, så hon skyndar sig att säga: "Don't worry mormor, I'm only killing him!"

En hemlighet

Jag har en hemlighet att dela med mig av. I Frankrike kan man inte prata som saken, för det är orimligt, förfärligt, utvecklingshämmande och jag vet inte vad. Men jag berättar i alla fall som det är: Jag tycker om att - ibland - somna/sova jämte mina barn!

Jag tycker sovande barn är så vackra! Och ett barn i taget i sängen har jag inget emot, snarare är det nog tvärtom. Det är dock en sådan skamlig tanke att jag knappt törs erkänna den. Två barn i sängen kan vara OK när det nattas, men sedan är det ett för mycket! Så jag är väl så där härligt svensk: lagom är bäst!

Vad tyst det är...

Jag bor i en dynamisk och spännande mångmiljonstad. Varje dag åker jag i en överfull tunnelbana till jobbet inne i centrum. Väl där kan man knappt ta sig fram för att det är så mycket folk på trottoaren, och att prata i mobilen är nästan omöjligt för att trafiken är så högljudd. Här ute i min stadsdel i utkanten av staden (förort skulle kanske vissa kalla det, men inte jag!) är det helt annorlunda. Nu har jag suttit och tittat ut över gatan och inte sett en enda bil eller person komma förbi på evigheter. Det enda som händer är att skymningen närmar sig, körsbärsträdens blomblad sakta faller till marken som konfetti och att gatulamporna precis tändes. Här hörs ingen trafik och inget buller. Det är till och med tystare än i utkanten av den lilla svenska stad jag växte upp i. Skönt att få vila alla sinnen lite...

En tiger blev ett bi blev en tiger...

På lördag är det karneval i skolan (ja, många franska barn – de flesta ?! – går i skolan åtminstone en del av årets lördagsförmiddagar). Det låter roligare än det är, men går i alla fall ut på att man ska vara utklädd. Sex-åringen har bestämt att hon ska vara tiger. Tröga mamma fick i tisdags ett pyssel- och överraskningsryck och åkte till tygaffären och lyckades hitta ett gult och ett brunt tyg. Var nöjd över att det fanns något i rätt färger. Tänkte ut ett randigt linne som överdel och lyckades nästan sy ihop det, innan skoldagen var slut och sex-åringen kom hem och fick se det. Hon utbrast genast:

”Men mamma, en tiger är orange och svart, du har gjort .... ett bi!”

Hon hade verkligen inte fel, tösen. Nu, många timmar vid symaskinen senare, är alla ränder ditsydda och dräkten färdig. Den fick en tigersvans. Avtagbar – kanske vill hon klä ut sig till bi nästa år ...

Massor av nya vänner....

Ibland undrar jag hur mitt kompisliv hade sett ut om jag hade blivit kvar i Sverige. Visserligen hade jag ju haft kvar lyxen att kunna träffa mina svenska vänner enkelt och lätt (fast när jag tänker tillbaka på mina år där så inser jag ju att vardagen rullade på rätt ordentligt där också och det nog inte alls var så ofta som vi hade tid att ses som jag nu ibland inbillar mig). Men å andra sidan hade jag missat alla dessa nya vänskapsband jag knutit - visserligen med vänner jag sällan (eller aldrig) ser på "riktigt", men varje dag i cybervärlden.

Nu har jag en vardag där det dygnet runt finns det goda väninnor att älta, fnissa och diskutera med. Vi delar alla samma realitet - vi är långt från det som var "hemma", bär med oss flera kulturer och ser våra barn växa upp i en helt annan barndom än den som var vår. Många av mina cyberväninnnor över hela världen vet nu betydligt mer om min vardag än mina svenska vänner (vilka ofta lever kvar i föreställningen att man måste träffas i någons vardagsrum för att vänskapen ska hålla).

Jag är ganska säker på att jag aldrig skulle börjat blogga eller snacka på forum om jag bott kvar i Sverige. Tänk vad jag missat många skratt, tårar och fniss!